Kanonskivan ”Slaughter of the soul” har stundvis gått rejält varm i min skivspelare (gammalmodigt, jag vet) men i övrigt har jag inte ägnat At the gates så stor uppmärksamhet. Därför var jag inte så värst upphetsad inför nya skivsläppet ”At war with reality” sedan återföreningen för några år sedan. En lyssning senare kände jag att det här var inte så tokigt trots allt. Två lyssningar – fan, det är riktigt bra. Tre lyssningar – Det här är ju grymt bra! Skivan växer på mig och nyanserna börjar träda fram. Det är stundvis otroligt vackert, varvat med stenhårt tvåtaktsrens.
Favoriter är ”At War with Reality”, ”The Conspiracy of the Blind”, ”The Book of Sand (the Abomination)” och ”The Night Eternal”, tätt följda av ”Circular Ruins”, ”Death and the Labyrinth”… Ja det är ett helt pärlband av bra låtar helt enkelt.
Eftersom jag mest har musiken i bakgrunden när jag skriver (har helt enkelt sällan tid att aktivt lyssna) så har jag inte analyserat texterna så noga men enligt bandets sångare Tompa Lindberg är lyriken influerad av sydamerikansk magisk realism vilket uppenbarligen ger coola låttitlar. Och tankeväckande intellektuell lyrik? På den negativa sidan tenderar kanske låtarna att bli aningen lika i längden och jag upplever basen vara aningen för låg i mixen, men ni ser, om jag drar till med inspelningssynpunkter måste resten vara riktigt bra. Och det är det. Proffsiga musiker som levererar en grymt skön hårdrocksskiva helt enkelt. Köp den!
Klockrent! Ja, det märkligt sammansatta ordet sammanfattar upplevelsen av supergruppen Drömrikets debutalbum som hyllar förorten Tynnered i Göteborg. Fast vägen till mitt hjärta var lite krokig. Jag är inte stormförtjust i något av de ingående medlemmarnas band. In Flames, Engel (Niclas Engelin) och Hardcore Superstar (Adde Andréasson) gör rekorderlig hårdrock, men bara inte riktigt i min smak. Mustasch (Ralf Gyllenhammar) har Bandit Rock totalt spelat sönder för mig och Jonas Slättung hade jag ärligt talat aldrig hört talas om. När jag så läste om gruppen i Close-Up Magazine – Sveriges och världens(?) bästa hårdrocksblaska – blev jag inte överdrivet till mig i byxorna. Detta ändrades en sen kväll när jag bilade igenom tunnlarna i Uddevalla och P3 spelade låtar från skivan. Ralf Gyllenhammars kakmonstervrål hade plötsligt hittat en kontext där det satt som gjutet. Proggiga välskrivna texter, ett rejält tunggung och låten ”Natten lever” sålde hela konceptet. (Det var ju natt och jag körde bil).
Nu har jag lyssnat igenom skivan på Spotify ett antal gånger och den bara växer. Traditionalist som jag är ska den självklart inhandlas och sedan avnjutas i bilen på hög nivå. Musiken är vrålfet men samtidigt komplex och full av nyanser. Nyss nämnda ”Natten lever”, ”Korrugerad plåt” och ”Skyskrapan brinner” är nog tillsammans med ”Vakta din tunga” mina personliga favoriter, men även ett lugnare spår som ”Den som stannar kvar”. Jag förstår att en del kommer ha svårt att smälta sången på svenska, men ge dem lite tid bara. Det här är riktigt, riktigt bra. Och Drömriket – lägg ner era andra band och satsa på det här istället 🙂
Nu när jag haft några dagar på mig att smälta intrycken från STHLM FIELDS så är det dags för domen. Jag betygsätter både festivalen som helhet, men även de band som uppträdde. Självklart färgas mitt betyg av vad jag personligen anser om varje band men jag försöker hålla mig till en saklig bedömning.
STHLM FIELDS
Peppen inför denna festival med sin fantastiska line-up var såklart skyhög och det kanske skapade hopp om en nivå som var omöjlig att uppnå? Klart är i alla fall att det är de band som spelade som lyfter betyget på festivalen. Arrangörerna får godkänt, men när det slutar med att man får köa för att komma in och köpa öl, köa för att köpa sin öl, köa för att besöka bajemajan och köa en timme(!) för att köpa mat, då tar det bort den sköna festivalstämning man som besökare vill ha. Att området är uppbyggt på ett inte så mingelvänligt sätt (om man bortser från den förbrödring som skedde i köerna då, där man gemensamt gnällde på desamma). Jag är glad att jag hämtade ut mitt armband dagen innan på Kulturhuset så jag slapp stå i den toklånga kön (i regn) för att komma in på området. Att det regnade klandrar jag såklart inte arrangören för och så illa blev vädret ändå aldrig.
Att det däremot var ont om bänkar och bord – inga alls vad jag kunde se utanför ölområdena(!) – drar också ner betyget då man blir trött i benen av att knalla fram och tillbaks hela dagen. Själv såg jag nästan alla band så det blev till att gå fram och tillbaks en hel del mellan de två scenerna. Idén med att lägga plastmattor framför scenerna var dock smart och funkade bra. Har svårt att tro att åverkan på grönområdet Gärdet blev så stor, förutom ökad tillförsel av gödningsämnen i utkanterna av festivalområdet.
Jag tror ändå att man lär sig av sina misstag och kan skapa en bättre festival nästa gång, men själv längtar jag tillbaks till Metaltown i Gbg som jag hoppas gör comeback nästa år.
Betyg [6/10] Bumlingar
Spiders
Nytt band för mig som ärligt talat inte är så insnöad på 70-talsgrejen. Helt ok och de har en skön attityd. Inte så konstigt att det är sångerskan som tar mest utrymme med sin cape och munspel, men de gör ett bra gig fast de är först ut och det regnar. Tummen upp!
Betyg [6/10] Bumlingar
Gojira
En av mina favoriter bland de band som skulle spela denna afton framför något jag vill kalla enviro-metal då de ofta har ett miljöbudskap i sina texter. Jag förstår inte hur Joe Duplantier kan sjunga som han gör då det låter som att strupen sargas av knivar men det funkar och är hårt och brutalt, varvat med melodiska instrumentala partier. Som väntat är The Heaviest Matter of the Universe den tyngsta låten men en annan klar favorit var även Oroborus som fick ett trevligt litet intro. Generellt kanske man kan beskriva Gojira som lite Meshuggah-takter som även lutar åt Mastodon-hållet. De har helt klart ett eget sound och förärades med inköp av en juste t-shirt.
Gojira t-shirt
Betyg [8/10] Bumlingar
Cult of Luna
Ännu ett favoritband som är grymma både på skiva och på scen och det enda band som har lyckats framkalla en tår i ögonvrån av upplevelsen att se dem live (jag var sjukskriven för utmattningsdepression och rejält under isen när jag såg dem i close-up-tältet på Metaltown 2007). Jag såg dem senast på Pustervik i Göteborg på turnén för skivan ”Vertikal” vilket var en fantastisk spelning. På Fields infann sig dock inte den magi jag vet att de kan skapa, främst på grund av strulande ljud. Stundvis brötade det fram ett basljud som rentav gjorde fysiskt ont att lyssna på, trots hörselproppar, och deras mångfacetterade ljudbild trädde inte fram utan drunknade i en dålig mix som tyvärr framställde deras musik som monoton. Ledsen CoL, men vi får göra ett nytt försök en annan gång. Era mäktigt bra låtar räddar ändå betyget.
Betyg [7/10] Bumlingar
Ghost
Ingen personlig favorit men de har kul estetik och rätt tunga riff när det kommer till kritan. Tyvärr förstör den klena sången upplevelsen för mig men de har ändå en del schyssta låtar där jag nog gillar Year Zero bäst. Monstrance Clock från senaste plattan Infestissumam var också en positiv upplevelse som blev mäktigare live än den tunna produktion de har på skiva. Mellansnacket bryter tyvärr illusionen och sångaren skulle nog tjäna på att stanna kvar i sin karaktär även då.
Betyg [6/10] Bumlingar
Mastodon
Köade köade köade och försökte fixa käk, öl och toalettbestyr under denna konsert så tyvärr Mastodon, vi får återses en annan gång. Det lär bra från öltältet, men ni fick dessvärre alldeles för lite uppmärksamhet av mig.
Slayer
Dessa gamla rävar har alltid en hög lägstanivå fast når kanske samtidigt aldrig upp till en skyhög nivå? De kör på med sin grej och så får det vara bra. I vilket fall sitter de på en bra låtskatt och till skillnad från Metallica verkar de inte alls ringrostiga trots att det är mycket grå strån i skäggen numera. Kände först inte igen Gary Holt då han numera har ett skägg värdigt Mastodon men han spelar bra och hade en snygg vit flying-V med blodstänk som undertecknad gärna kunde tänka sig ett exemplar av. En stabil konsert med bra publikrespons och snyggt backdrop-byte. Den fina hyllningen till Jeff Hanneman (R.I.P.) var läcker.
Slayer Hanneman Tribute
Betyg [7/10] Bumlingar
Danzig
Såg ej denna spelning. Gillar inte deras musik något större och samlade istället kraft för Metallica.
Metallica
Musikguiden i P3 sände en special med liveupptagning av Metallica som du kan lyssna på här! Bra ljud på upptagningen.
Jag är inget hardcorefan av Metallica men som många diggar jag de äldre plattorna mest och utan Metallica hade jag knappast åkt upp till Stockholm för festivalen, trots att många band jag gillar spelade där. Ståpälsen infann sig såklart när som sig bör ”The extasy of gold” med Ennio Morricone drog igång i PA-anläggningen. Bandet dundrar sedan igång med Battery i ett sånt tempo att de själva inte riktigt hinner med. Otajt och mitt i ett gitarrsolo verkar Kirk eller ljudtekniker fumla med effektpedalen då gitarren plötsligt tappar disten. De samlar sig lite bättre inför Master of Puppets men är fortfarande en aning otajta. Detta tar sig dock vart det lider och de levererar en helt OK spelning med så många bra låtar att det bara är att njuta och hötta med ”hornen” i luften. Dessvärre dog som sig bör mitt mobilbatteri när konserten började så det blev inte så mycket bilder.
lml,
Vad jag inte förstår är de gitarr och bassolon som Kirk och Rob drar till med i några pauser mellan låtarna. Såpass skickliga musiker ska väl ändå kunna leverera något mer inspirerat än att hamra samma riff om och om igen eller på samma sträng? Skärpning! Sedan blir jag besviken när publiken röstar fram ”Whisky in the Jar” framför näsan på ”Four Horsemen” som avslutningslåt men det kan man ju inte lasta Metallica för. Själva SMS-röstningsgrejen lägger dock en lite tråkig kommersiell stank över det hela.
Absolut bäst är nog ändå ”One” med den snygga grafiken som loopar på skärmarna tillsammans med laserattacker (fast jag saknade bomberna). Mäktigt och riktigt snyggt och överlag en stabil spelning med världens största hårdrocksband!
Det här är mitt första inlägg där jag experimenterar med inbäddad bild OCH en liten provlyssning som jag hittade här: 20 Buck Spin
Tryck på spelaren nedan för att provlyssna på en låt från skivan.
Oranssi Pazuzu är ett finskt band som spelar en egen avart av black metal som är lite proggigare om jag får uttrycka mig så. I skivans texthäfte finns som tur är en översättning till engelska då mina kunskaper i finska språket är begränsade. Att de sjunger på finska fungerar fantastiskt väl ihop med musiken som är karg och målar upp landskap som för mig bort i fantasin. Perfekt musik för en fantasyförfattare alltså och en stor anledning att jag köpte skivan som nu är en trogen följeslagare i bilen och på Spotify. Oranssi Pazuzu drar gärna ner på tempot emellanåt för att sedan ladda på och leverera krossande tyngd. Jag älskar det och i synnerhet sjätte och sista spåret ”Ympyrää On Viiva Tomussa” som klockar in på dryga femton minuter.
