Snart en månad sedan senaste blogginlägget. Sjukskriven för utmattningsdepression och panikångest, känn på den. För människor runtomkring mig är det nog inte så förvånande och kanske inte för mig heller. Det svåra när man brinner för kreativa saker är att lyfta blicken och ta en titt på sig själv. Kolla hälsostatus och ställa frågan om det inte är dags att tagga ner. Jag har ju så roligt medan jag bränner mitt ljus i båda ändar, på upptäcktsfärd i främmande världar. Men det blev för mycket.
2007 stångade jag mig in i den berömda väggen. Nu var det tydligen dags igen. Motivationen har saknats, humöret har sjunkit i bott och jag tvingades dra i nödbromsen. Som tur är har jag en förstående arbetsgivare och tänker hamna på banan igen. Mycket vila, besök hos beteendevetare, antidepressiva piller och frisk luft och motion är ordinationen. Rota i gammal mental skit kan nog också behövas. En vårstädning?
Rota lite
Vila, hur sjutton gör man det när man är sysselsättningsnarkoman? Till att börja med jobbar jag inte, jag har dragit ner rejält på skrivande, renoverande, bloggande och annat som ockuperat mina kvällar. Jag skulle ha åkt till Archipelacon på Åland i juni men trots att det smärtar mig tvingades jag inse att det skulle bli övermäktigt så det får bli ett annat år. Istället sparar jag krafter för ConFuse i Linköping i augusti.
Bok nummer 3 – Nattlöpare ligger lite halvt på is och kommer inte komma ut i sommar. Ha förtröstan, det blir en bok, bara inte just nu men jag hoppas senare i år. Istället skriver jag lite på noveller och experimenterar, testar idéer och kravlöst skrivande. Tar några dagar emellan utan att skriva alls. Jag har två bidrag som marinerar hos testläsare innan jag skickar in dem till en steampunknovelltävling.
Steam me up, Scotty!
Om det går vägen så kan man läsa lite Olausson där. Annars prånglar jag kanske ut dem själv som e-noveller? Dessutom har jag en postapokalyptisk novell under utveckling som kommer ta en egen twist på zombies och udda magiformer. Tror den kan bli rätt läcker om jag får till den. Men jag har all tid i världen på att skriva klart. Ingen deadline alls. Rätt skönt.
Nu ska jag knata ut i solen och njuta av naturen. Kanske prata med småfolket. Ta det lugnt där ute!
Jag har alltid varit fascinerad av varulven, detta odjur sprunget ur mytologi och folklore. Därav nattlöparna i min egen bokserie Serahema Saporium och anledningen till att jag precis har byggt mig en egen varulvsmask. Här följer en redogörelse för hur jag på en liten budget faktiskt lyckats få till ett monster som duger att skrämmas med. Masken invigdes på en maskerad nu under lördagen men ska även användas den dag vi sätter igång att filma en boktrailer för Serahema-böckerna. Mycket möjligt att den även kan användas för min kommande skräckroman. Så här ser i vilket fall det färdiga resultatet ut.
Nattlöpare
Men om vi vrider tillbaks tiden till projektets början. Jag har i ett tidigare inlägg visat skisser som låg till grund för designen. Steg två blev att bygga en ram av ståltråd för att göra masken hållbar men även för att få till en rörlig underkäke. En legogubbe får visa skalan. Min egen haka passar in i en båge så att när jag rör på hakan rör sig nattlöparens mun.
Huvudram
Ramen fylldes upp med papper som knölades ihop till bollar och korvar och sedan tejpades ihop. Detta fick utgöra en bas att skulptera mot med papier maché. På bilden nedan har jag även börjat skulptera lite med papier maché. Hela idén att bygga masken i papier maché fick jag när jag hittade Dan the Monster Man som gör fräcka grejer i just det materialet.
Utfyllnad av huvud
Min yngste son Anton provade masken när den hade fått torka. Då kunde jag nämligen plocka bort innanmätet igen. Käken verkade funka rätt bra.
Provdocka
Jag målade huvudet för att få till känslan medan jag skulpterade tänder. Trodde jag använde akrylfärg men det var oljefärg. Tog en evighet på sig att torka. Lesson learned. Tänder, tunga och nos skulpterades i polymerisk lera som sedan härdades en halvtimme i ugn i 110 grader. Dessa limmades sedan fast med limpistol vilken även gav bonuseffekten att se ut som dregel och köttslamsor.
Garnityr
Vargögon av glas beställdes hos Skandia Hardwood, en grossist av konservatorprylar belägen i Uddevalla. Hade gärna kikat förbi butiken men hann helt enkelt inte. Den enskilt dyraste komponenten (ca 180 SEK) men gjorde verkligen skillnad för hur realistisk masken blev. Grymt nöjd! Här skulpterar jag upp ögonlock för att sedan kunna limma fast detaljen på masken.
Jag ser dig!Opälsad
Svart fuskpäls köptes hos Tygladan i Vänersborg och limmades fast med limpistol. Jag duttade även på färg på alla lerdetaljer.
Polisonger
På grund av tidsbrist fick klorna bli en enkel variant – svarta montagehandskar där klorna byggdes med vanlig maskeringstejp som målades. Senare limmade jag fast fuskpäls även på handskarna. Även benen fick sig ett par benvärmare av fuskpäls. Jag lämnade läpparna pälslösa för att bättre framhäva tänder och slafs. Och för att den inte skulle se ut som en björn.
Manikyr
Här är allt klart och väntar på utprovning.
Väntans tider
Maskerad! Av en slump, eller kanske ödet grep in, så hade en tjej på festen klätt ut sig till rödluvan. Fantastiskt kul 🙂 Och det verkar som min outfit gjorde succé. Nu återstår att se hur jag kan använda den i en boktrailer men mer om det senare i vår.
Det är möjligt att jag tappar dig som läsare genom detta inlägg, men då har du förmodligen inte läst tillräckligt noga. Faktum är att den roman jag skriver på just nu utspelar sig på landsbygden och handlar om tjuvjakt på varg. Jag hoppas kunna gestalta hur båda sidor av debatten upplever vargen. Innan helvetet brakar loss och alla dör. Det är trots allt en skräckroman.
Jag blir irriterad och rentav förbannad när vargdebatten vinklas som en strid mellan naturvänner och jägare. Många jägare gör stora insatser för både djur och natur och själv kan jag inte tänka mig ett liv där jag inte vistas mycket i naturen. Jag är inte bara en naturvän. Jag är i själen en naturmänniska och känner mig mer i samklang med mig själv när jag jagar än när jag sitter på kontoret och arbetar. Svårt att förklara för den som inte vill förstå. Jag äger min egen jaktmark och där skapar jag möjligheter för vilt att leva, söka skydd och föda. Får jag bara pengar över tänker jag även göra i ordning ett viltvatten.
Kalla oss jägare nöjesmördare och jämför sedan med vargen som dödar 38 får på en natt (exempel ur verkligheten). Bytesdjuret bryr sig knappast om vem som dödar det men jag skulle hellre dö för en kula än jagas runt i en fårhage när mina syskon dör runtomkring mig. Om jag fick välja. ”Men lantbrukaren hade dem ju i en hage med vanligt fårstängsel och mot en öppen sjöstrand”, säger du kanske då. ”Han får skylla sig själv.” Ja, men sanningen är den att lantbrukaren har även rovdjurssäkrat övriga hagar för 625.000 kr plus moms, där det bidrag som ofta nämns i debatter uppgick till 200.000. Han hade en hage som behövde betas, bara över en natt, Vargen tog nästan alla djur och han möts med förakt och hån. Är det rimligt?
”Men vargen är ju bara ett djur”, säger du kanske då och gör det enkelt för dig. Den följer bara sina drifter. Precis. Jag har samma drift att jaga och kanske rentav att döda för att äta, om än inte för att överleva. Men jag tar tillvara allt jag jagar och jakten ger mig själslig ro. Är den driften då fel i mitt fall? Att distansera oss från djuren är inte alltid rätt även om vi till skillnad från dem kan se saker i ett större perspektiv. Vi är också styrda av drifter och dessa behöver emellanåt tillfredsställas för att vi ska må bra. Det är såklart inte vargens fel att den hetsjagar när den får tag på en flock får eller att den dödar en jakthund som dyker upp på dess revir. Däremot är det förbannat osympatiska drag som ligger den i fatet om man jämför med till exempel en björn.
För bara hundra år sedan bodde de flesta i det här landet på landsbygden. Nu är det tvärtom men det är för många lika obehagligt nu som då att ha en varg inpå knutarna, även om vi inte svälter ihjäl om vargen tar vår enda ko. Djurhållning tillsammans med varg är svårt och trots bidrag och ”vänliga vargkramare” som hjälper till att sätta upp rovdjursstängsel så hamnar bevisligen ändå merparten av kostnaden hos den som allra minst vill ha vargen. Är det att kompromissa?
Hur många vargar vi ska ha är ett politiskt beslut som förhoppningsvis grundas på forskning. Vilken nivå vi ska ha är det upp till myndigheterna att bestämma. Att vargen förvaltas genom jakt är det enda logiska (i motsats till okontrollerad tillväxt) så låt förvaltningen fungera så slipper vi utbredd tjuvjakt. Det gäller även jägarkåren som måste visa att vi kan sköta det ansvaret. I det sekulära Sverige är jakten att likställa med religion för många och när den inte kan utövas blir folk såklart desperata och tar i en del fall tyvärr lagen i egna händer. De överklaganden som rovdjursföreningar och naturskyddsföreningen gör är snarare kontraproduktiva och skapar ett skyttegravskrig som ingen tjänar på. Kanske allra minst vargen. Nej, det är dags att kompromissa vilket innebär att ingen får som man vill men alla får något man kan leva med.
Jägare – en nollvision på varg kommer aldrig bli verklighet. Tänk på vilken bild vi signalerar till alla ickejägare. Inget kan tas för givet och vi kan faktiskt få ännu sämre villkor. Bilder på vargslagna hundar verkar väcka mer avsmak och oförståelse för jägaren än de gör nytta. Tyvärr. Visa istället en bild på den förkrossade jägare som har förlorat en kompis. Dags att visa att vi faktiskt är sympatiska.
Kramare – inse att licensjakten skapar större acceptans och på sikt minskar tjuvjakten. Vi jägare är inte fiender, vi är bara rädda för att förlora något som våra förfäder har gjort sedan urminnes tider.
Jag är författare till den episka fantasyserien Serahema Saporium, grundare av välgörenhetsprojektet Fantastikhjälpen och driver Ordbyting podd. Här skriver jag främst om mitt författande (både romaner och noveller), poddinspelningar, signeringar, mitt företagande mm. Jag kommer även anordna tävlingar, samt skriva om böcker, film, musik, robotar och annat som förgyller livet. Förutom att följa länkar till sociala medier så missar du väl inte chansen att anmäla dig till mitt nyhetsbrev och få nyheter direkt i inkorgen? Tack för besöket!
2014 var ett händelserikt år. I februari fick jag till slut tummen ur och friade till min älskade Ann-Sofie under vår Teneriffa-semester. Det blev kanske inte så romantiskt som jag tänkt mig då vi blev försenade till bordsreservationen (dagsutflykt till djurpark som drog över tiden), bordsplacering intill toaletterna och strejkande barn som inte ville vara på just den restaurangen. De ville hellre vara i all-inclusive-restaurangen. Hon sa åtminstone ja i alla fall 🙂
Senare under våren hände plötsligt även en annan sak som jag drömt om i så många år. Mitt gigantiska fantasyepos som jag arbetat på under så lång tid blev äntligen antaget av ett förlag. Genast blev det bråttom att hinna ta fram omslag till förlagets katalog och slipa till manuset så vi hann trycka det lagom till sommaren. Sedan har det bara rullat på med sena kvällar där jag putsat på nya bokmanus, startat blogg och försökt klura ut hur sjutton jag ska synas i mängden. Jag har ordnat releasefest för 100 personer, varit på bokmässan, varit med i både tidningar och radio och som avslutning haft boksigneringar i julvimlet.
Glamour, flärd, stora rikedomar, tv-intervjuer, nobelpris, filmatiseringar – ja allt det där lyser ännu med sin frånvaro. Jag vill påstå att inget av dessa exempel är särskilt viktigt för mig även om en del så klart skulle vara roligt i hanterbar dos. Jag fortsätter gärna att skriva under radarn. Kruxet är att jag inte kan försörja mig på mitt författande så det måste ske på min fritid. Under sena kvällar och nätter när barnen är nattade, när jag egentligen själv också borde sova och skaffa energi. Därför är det kanske inte så konstigt att jag just nu, när året lider mot sitt slut, känner mig så oändligt trött. Jag står och tittar på ett bråddjup som jag har besökt förut. Det talas populärt om väggen men för mig har det alltid varit ett bottenlöst slukhål. Men jag tänker inte trilla i.
Nu låter det kanske som att jag är bitter men det är jag inte. Tvärtom är jag oerhört tacksam att jag fått chansen att ge ut min bokserie Serahema Saporium. Hade jag däremot inte fått bokkontrakt hade förmodligen min skräckroman i stort sett varit klar nu. Istället har jag på sätt och vis fått ytterligare ett jobb. Min fritid fylls som sagt av bloggande, boksigneringar och finputsning av redan färdiga bokmanus. Dessutom vill jag ju vara en god familjefar och sambo. Jag blir stressad av tanken att mitt nuvarande bokprojekt måste bli fantastiskt om jag ska ta mig ett snäpp upp i försäljningen. Mitt huvud är bara så fyllt utav berättelser att det just nu känns som att det ska explodera och jag hinner inte skriva ur mig dem. De bara växer och tar mer plats, skriker efter uppmärksamhet. ”Prioritering!” kanske någon ropar åt mig likt en självutnämnd författarcoach, flåshurtigt som Mia Törnblom. Och visst ser jag valen, men de är inte enkla. Lägg mindre tid på böckerna och sov är nog den akuta prioriteringen. Gå ner i arbetstid från heltidstjänsten och skriv är den andra. Men hur stänger jag av delar av min egen hjärna? Berättelserna och karaktärerna finns ju redan där. Om jag bara hade råd att skriva så har jag i mitt huvud redan material för minst tio åt framåt. Och förmodligen skulle det nog gå att skapa en tillräcklig inkomstkälla om jag bara släppte sargen, men det skulle kräva väldigt hårt arbete. Och att jag kastar in min familj i en otrygg tillvaro istället för ett välbetalt ingenjörsjobb. Det gör jag bara inte och det beslutet är inte endast mitt.
Så istället bloggar jag vidare och hoppas att försäljningen på magisk väg en dag ska skjuta i höjden. För den chansen är ganska minimal. Jag skriver i en förvånansvärt smal genre, på ett litet bokförlag. Böckerna säljs online eller i ett fåtal butiker och då är det enkel matematik att inse att det inte blir så stor inkomst på det hela, om böckerna inte finns överallt. Det är sedan lite lustigt att bland de filmer som går bäst på bio ofta se skapelser med fantastiska element. Tänk om detta kunde återspeglas i bokförsäljningen och att fler upptäckte att det är ännu mer fantastiskt att läsa sig in i en värld än att bara ta del av den under ett par timmar. En önskning inför 2015.
Nåväl, jag kanske är trött men jag är inte utslagen. Med förhoppning om ökad försäljning och att detta kan leda till mer tid att skriva ser jag fram emot 2015. Då ska jag bland annat besöka fantasykongresser och kanske sätta mig på någon medeltidsmarknad och sälja böcker. Dessutom ska jag försöka styra upp en riktigt grym boktrailer. Det börjar bli dags nu. Får jag bara vilat upp mig lite ska jag även sätta tänderna i manuset till ”Serahema Saporium 1:3 – Nattlöpare”. Det är hyfsat färdigt och väntar bara på lite komplettering så tror jag allt att vi ska få det redo tills sommaren.
Gott nytt år och tack alla läsare för att ni hjälper mig att sprida mina böcker! Och ett extra stort tack till alla saporister som dyker upp på mina signeringar. Under 2015 ska jag ordna något åt er som bevis på min tacksamhet.
