Detta är en bok som rekommenderas som ett utmärkt exempel på att svenskproducerad fantasy lever och frodas! Möjligen riktar den sig till lite yngre läsare, men funkar bra även för vuxenläsare som undertecknad. Handlingen utspelar sig främst i och omkring den gård där den inte särskilt lyckade bonden Atta bor ensam med sina barn, tvillingarna Sunia och Wulf. Man förstår snart att Atta har ett hemlighetsfullt förflutet och snart tvingas tvillingarna ut i den farliga verkligheten när deras far dödas och ondvintern kommer med sina galgmän och andra faror. Berättelsen är klart inspirerad av den nordiska folkloren med vättar och andra väsen men har ändå en egen ton och lockar in mig i handlingen. Jag vill veta mer.

Det är i huvudsak två saker jag retar mig på och det första är att bokens inledande kapitel skiftar berättarperspektiv hela tiden. Ena stunden skrivs den i vi-form, sedan i jag-form och man blir inte helt säker på vems tankar det är som för berättelsen framåt. Vad det lider anar jag mig till att detta är ett berättartekniskt drag för att skildra tvillingarnas delade tankar som sedan förloras och berättelsen övergår då till att skildras ur Sunias perspektiv. Eftersom man inte känner till detta i bokens början blir det mest störande. Den andra saken som drar ner betyget är dialogerna som känns lite krystade och stela. Detta beror nog till stor del på den språkliga dräkt som Björkelid klär sin berättelse i, för prosan är fantastiskt vacker och jag blir rentav avundsjuk på de vackra formuleringarna.

Nu vill jag veta hur det går för tvillingarna och kommer fortsätta läsa serien. Förhoppningsvis har jag tur och stöter på Anders Björkelid och får en bok signerad nu när jag själv kommer ge mig ut på mässor och liknande. Det är kul att vi har så bra författare i Sverige och att genren rör på sig. Berättelsen är inte tillräckligt komplex och raffinerad för att generera att skyhögt betyg, men jag ger den ändå en sjua.

Betyg [7/10] Bumlingar.