En faktisk överraskande bra terminatorrulle. Man ska egentligen inte läsa recensioner innan man ser på film, läser böcker, lyssnar på musik eller tar del av andra kulturyttringar. Det färgar upplevelsen och saker man annars kanske ignorerat kan få oproportionerligt stor betydelse. Fast man måste ju ändå göra det för att veta vart man ska satsa sina stålar, om man inte bara vill chansa.

Den här filmen har fått ganska ljumma recensioner, åtminstone i svensk press, och det var med små förväntningar jag bänkade mig i biografen. Regissören Alan Taylor har jobbat en del med TV och bl.a. regisserat ett gäng Game of Thrones-avsnitt och filmen Thor: The dark world. Visst finns där lökiga oneliners, emellanåt stel dialog och humoristiska inslag som känns rätt konstlade, men samtidigt – vilken jäkla terminatorfest det är!

Filmen börjar i framtiden där man precis gett Skynet på tafsen och John Connor skickar tillbaka Kyle Reese för att rädda mamma Connor. Kruxet är att när Reese kommer tillbaka i tiden blir det Sarah som räddar honom då en helt ny tidslinje har skapats.

Jag tycker att Jason Clarke gör en kanoninsats som John Connor medan Emilia Clarke och Jai Courtney bara får ok som Sara Connor och Kyle Reese. De har liksom inte den kemi som får det att kännas att de är förälskade i varandra. Dessutom ar man van att Sarah Connor ska vara mer badass fast i den här filmen har hon iofs. haft en annan uppväxt så det kan förklara saken. Arnold är Arnold och han är alltid rätt som terminator, det bara är så (ja, vi ignorerar Rise of the machines). Men filmen funkar och levererar. Det är ett bra tempo, schyssta fajter, explosioner och uppgraderade terminators. Precis som det ska vara. Dessutom hoppas det en hel del i tiden, pratas om parallella tidslinjer och annat som kanske nödvändigtvis inte funkar men någonstans får man helt enkelt bestämma sig för att köpa intrigen, luta sig tillbaka och njuta av åkturen. Helt klart en biorulle.

Betyg [7/10] Bumlingar.