Jag såg att Brandon Sanderson skrev ett blogginlägg igår om att det är 10 år sedan författaren Robert Jordan dog så ok, det är en gammal nyhet och snarare ett slags bisarrt jubileum. Jordan är mest känd för sitt gigantiska fantasyepos Wheel of Time eller Sagan om Drakens Återkomst som den heter på svenska. En bokserie på 14 mastiga engelskspråkiga böcker (Fast man räknar officiellt ofta serien som 12 böcker där den sista delades upp på tre, symptomatiskt för en serie som svällde över på alla brädder). Den enes död, den andres bröd då det föll på Sandersons lott att färdigställa serien när Jordan drabbades av en dödlig sjukdom innan han hunnit skriva klart serien. Sanderson lyckades otroligt nog knyta ihop säcken riktigt bra (visst missade han en del men vad fan, kom igen, fatta vilken bedrift ändå) och kickstartade på köpet sin egen karriär och är numera på sätt och vis lika stor som Robert Jordan var/fortfarande är.

Det är populärt att göra sig lustig över Jordans sätt att fylla en bok med utsvävningar om ingenting. Hans världsbygge växte och växte och i slutändan var han uppe i över 1800 karaktärer. Han fick ha ett kartotek över var alla karaktärer befann sig för att själv hålla koll på sitt omfattande världsbygge. Jordan har kritiserats för sitt sätt att gestalta kvinnor men samtidigt har kvinnorna i hans serie mycket makt och starka förmågor. Jag tillhör en av de få som har läst hela Wheel of Time och även om jag skulle vilja läsa om serien nu när den är avslutad kommer jag nog aldrig att göra det då den helt enkelt är för omfattande och det finns så mycket annat jag vill läsa (Min att-läsa-hög är snart lika stor som Jordans kartotek).

Jag tror att alla författare kan peka ut en särskild bok som ligger dem extra varmt om hjärtat och som har inspirerat deras eget skrivande mer än andra. För mig är det Farornas väg som den svenska översättningen av  första halvan av The Eye of The World heter. Bok 1 i Wheel of Time. Det svenska omslaget, signerat Luis Royo, är betydligt snyggare än originalet och för en fantasymålande Olausson var det oerhört lockande. Att bokserien senare skulle inspirera mig till att själv börja skriva hade jag då ingen aning om, men Jordans sätt att dra in mig i berättelsen överträffade det jag tidigare hade läst i böcker som Sagan om ringen, Sagan om Belgarion och alla andra översättningar som fick standardtitel med ”Sagan om…” Att läsa en ännu inte färdigskriven serie fick mig även att börja läsa på engelska då översättningarna dröjde. Det spelar säkert in att jag var tonåring då den tiden i ens liv tenderar att prägla en hårdare. Robert Jordan har lärt mig både hur man kan skriva, men även hur man absolut inte bör skriva. Jag har svurit att inte skriva så långa bokserier (ha, säger han som skrivit en serie på 6 böcker) och att alltid hålla fokus på ett skrivprojekt  i taget. Kanske jag har läst bättre böcker sedan dess och författare som skriver tajtare, mer originellt, mer mångsidigt och gestaltar bättre men det spelar ingen roll. Farornas väg fick mig att vara på plats i äventyret och det är egentligen det enda som räknas när jag läser, att berättelsen drar in mig i världen. Annars spelar det ingen roll hur unikt och nyskapande det är.

Det finns nu planer på att göra en teveserie av Wheel of Time, garanterat inspirerat av framgångarna med Game of Thrones. En serie som skulle behöva enorma produktionsvärden för att göra världsbygget rättvisa. Jag känner mig rätt skeptisk men det vore kul med fler fantasyserier av hög kvalitet. Oavsett vad man tycker om Robert Jordan har han lämnat ett stort avtryck på genren och det är med en kombination av ödmjukhet och galenskap jag själv försöker mig på att förtrolla läsare genom att skriva riktigt episk fantasy.

Hatten av herr Jordan och vila i frid.